Om man har en postmodernistisk syn på kön och genus så ser man kön som socialt konstruerade och könsskillnader som påhittade. Dessa påhittade könsskillnader skapas från det att barnet får en blå eller rosa napp i munnen och upprätthålls under resten av livet. Könsroller och kön kan därför ses som konstruerade. De är problematiska oavsett vilket kön man har blivit "fackad in i", eftersom det bidrar till en könsmaktsordning där kategorin män är överordnade kategorin kvinnor och eftersom individen får en begränsad spelyta för sitt liv och inte kan utveckla sin identitet hur som helst.
Detta är en ganska accepterad inställning, i alla fall att könsroller skapas och att män inte föds med någon bilgen eller att kvinnor inte genetiskt är lämpade för att stå framför spisen.
Det är betydligt mer luddigt om man applicerar en postmodernistisk syn på begreppet kultur. Det innebär att människor inte föds med en viss kultur utan att kultur är något som ständigt skapas, är föränderligt och upprätthålls i samhället. Kultur finns alltså inte på riktigt, är inte medfött, utan konstrueras precis som könsroller.
Trots att det är lätt att avfärda att det skulle finnas typiska "kvinnliga" egenskaper, verkar det mycket mer komplicerat att avfärda att det skulle finns någon kultur på riktigt. Trots att de utgår från samma synsätt.
Det blev väldigt tydligt när programledarna på Din Gata intervjuade sverigedemokraten Emma Westergren och diskuterade svenskhet. Deras poäng var att det inte finns någon svensk kultur, men när Emma slängde tillbaka frågan "Finns det då ingen iransk kultur?" så blev svaret från programledaren svävande.
Hur kan kultur vara mer "på riktigt" än kön och könsroller?
14 kommentarer:
Kultur är inte mer på riktigt än könsroller. Man skulle kunna säga att könsroller faktiskt är en aspekt av kultur som vidare begrepp.
Det som gör begreppet kultur mera svårkritiserat är att kulturen bärs upp av våra samlade fördomar om alla identitetsgrundande aspeker (historia, könsroller, seder, religion, påbjudna personlighetsdrag etc)
Att knuffa omkull en kultur är som att försöka välta ett bord med flera hundra ben... det är svårt och kanske inte inte särskilt lyckat. Däremot kan man omgestalta de bärande strukturerna.
När människor inser att 90 % av deras verklighet är metafor (inte förutbestämd "natur" som de förut trott), så är kanske den första responsen att vilja ta bort kulturen. (eftersom kulturen såsom "språk" har en makt att "forma människan")
men ganska snart inser alla som reflekterar över detta att "om kulturen en konstruktion", så är det ju "vi som konstruerar den". (alternativt "låter den konstrueras åt oss")
Det intressanta blir att den etiska diskussionen tillslut hamnar på planet: "vilken kultur vill vi ha"? Det går att prata i fina toleranta termer om att all kultur är lika bra, eller lika sann... (såsom är väldigt vanligt i en postmodernistisk jargong)... men i slutändan är kulturen värdeladdad.
Det är ju just kritiken mot kulturens dåliga sidor ( i ljuset av nytt vetande, erfarenheter, blottläggande av maktstrukturer) som väcker kraven på förändring av kulturella normer.
Allt detta sagda tror jag överenstämmer ganska väl med din intention med ditt inlägg.
---
Men som reflekterande människa kan jag inte låta bli att undra på vilket sätt kulturen uppstår, såsom ett "påhitt"...
något säger mig att det finns en djupare logik i kulturell förändring... precis som det finns biologisk evolution, så borde det på kulturens plan finnas ett slags ständig anpassning efter nya omständigheter... så att vissa kulturer helt enkelt dör när de inte längre kan förse folk med idéer som skapar mening.
Den som studerar gamla sedvänjor märker ju ofta att de haft en funktion på sin tid... (för att sedan förvandlas till dogmatiska sanningar utan verkligt innehåll)
Så jag tror faktiskt att kulturen är mer än ett påhitt, precis som naturen är mer än ett påhitt... inte i den meningen att något skulle vara fast förutbestämt... men det verkar finnas utvecklingslinjer värda att respektera i viss mån om man alls ska kunna förstå sin plats i en tid som vår... inte minst med tanke på hur svårt det är för människor att förstå varandra över kulturgränser. (dessutom finns det ju många gemensamma drag mellan olika kulturer, vilket tyder på att det någon gång i en arkaisk urtid fanns en slags biologiska "riktningsgivare" som satte förutsättningarna för den evolution som pågått sen dess. (annars skulle man exempelvis tycka att det är en slump att kvinnor varit underordnade under så lång tid)
Frågan om kultur, kön och hur stor del av verkligheten som är konstruerad är en av vår tids största frågor... den griper djupt in i vår kollektiva identitet... förr högg man huvudet av den som ifrågasatte den sanna läran... idag tillåts dessa motsättningar att spela fritt i det intellektuella rummet (i den industrialiserade delen av världen) på ett sätt som aldrig förut skett i historisk tid. Detta är otroligt intressant.
/ Conny, Karlstad
Jag tror snarare att det är avsevärt lättare att betrakta kultur som konstruerad. Konflikten framstår för mig som att det gärna pratas om konstruerade könsroller för att människor ska uppmärksamma just att de är konstruerade, medan olika kulturer är något som man helst inte alls bör tala om eftersom det skulle likna ett närmande av sd. Att säga att något är "hittepå" eller inte finns "på riktigt" är i mina öron ett meningslöst retoriserande som leder bort från en konstruktiv debatt. Allt som är skapat finns om det inte har förintats eller övergått i något annat. Som Conny säger, diskutera istället vad för slags kultur vi vill ha.
Well... nu är jag av uppfattningen att kultur skapas hela tiden i olika situationer. Det är alltså inget "fast" utan i ständig förändring. Precis som könsroller. Och språk.
Saken är nog den att kön och könsroller också är på riktigt.
Att det finns skillnader mellan könen både fysiskt och mentalt är väl ändå tämligen vetenskapligt bevisat. Det är nog bara vilsekomna genusvetare som kan påstå annat.
Könsrollerna kan man väl i och för sig säga är konstruerade. De har växt fram utifrån dessa faktiska skillnader, samt utifrån de sociala, konstruerade skillnader som samhället satt på kvinnor och män. Att försöka utreda vad som är faktiskt och vad som är konstruerat är förmodligen fullständigt lönlöst, eftersom allt har växt fram i en ständig sammanblandning, med oändligt många faktorer som påverkat.
Det här motsäger då inte att man skall försöka ändra på sånt som vi tycker är fel eller orättvist idag. Men försök inte förenkla världsbilden så till den grad att trovärdigheten förloras och därmed respekten.
Å visst finns det svensk kultur, lika väl som det finns Iransk. Kultur som ger oss identitet och med tiden har blivit vårt svenska resp. Iranska kulturarv. Att detta kulturarv är påverkat ov omvärlden och av andra länders kultur är inte konstigt. Ibland är det helt importerat och har med tiden blivit så omtyckt att det blivit vårat. Så är det säkert i Iran också.
Men för den som inte har tryggheten i en identitet byggd på sitt eget kulturarv, blir det lätt hotfullt när kulturyttringar byggda på andra kulturarv
"tränger" sig på. Jag tror att Sverigedemokrater i grunden är otrygga.
Allt är sociala konstruktioner.
Kommentar till Nisse: Kanske är det lite begreppsligt förvirrat vad vi defineirar som "svårigheter" i att erkänna något som skapat. Konstruktionen "kön" ligger antagligen djupare än begrepp som "svensk". Därför är det svårare för en enskild individ att ifrågasätta sin könsidentitet.
Men när det gäller kultur som ett komplext begrepp som innehåller allting "skapat" (kultiverat) så blir ju kulturen per definition mer seg och obenägen att förändra i sin helhet.... (det gäller då fårstås att också ha i åtanke att själva ordet kultur är en konstruktion och att de olika aspekerna som bygger upp en kultur i praktiken kan vara olika föränderliga och uppvisa olika grad av ömsesidig påverkan. Vissa kristna ur en viss kristen kulturell gruppering kan exempelvis vara för homoäktenskap men samtidigt vidhålla att abort är mord, medan en annan gruppering säger att alla dogmer är oskiljaktliga och att den bokstavliga sanningen gäller varenda stavelse i den heliga skrift.
Detta visar hur svårt det är att generalisera om kulturers förändringskapacitet.
Så det var endast i en mycket översiktlig mening som jag ansåg att kulturer per definition är trögare att förändra än en enskild aspekt av en kultur. (för ibland är det inte så... om exempelvis könsidentiteten visar sig vara en bärande pelaren i en kultur så kanske hela kulturen skulle förändras totalt vid en förändring av den allmänna bilden av "kön")
Jag är inte säker på om Maria skrev detta inlägg "retoriserande" i någon medveten mening.
Jag tolkar det mer som en genuin känslomässig respons på kulturdogmatism... ungefär på samma sätt som "vetenskaps-troende" ganska lättvindigt viftar bort alla religion (och metafysik) som rent nonsens... ur deras perspektiv ter det sig som nonsens (och dessutom en enorm fara för världen om man betänker vad bokstavstro kan göra med människor... i frågor som syn på sexualiten, livet efter detta, abort, dödstraff etc... så sådana kategoriska ställningstaganden kan ofta vara uttryck för en äkta vilja att förändra något.... därför att man är upprörd över en olägenhet.)
Så jag ser det alltså som en naturlig reaktion. Om man känner sig indignerad över något så är det svårt att samtidigt erkänna nyanserna i frågan. Politik överhuvudtaget faller nästan per definition in i förenklingar. Detta anser jag vara både en styrka och en svaghet. Ska man alls kunna ta några beslut, så måste man ha nåt slags karta över världen... blir kartan för nyanserad kan man drabbas av handlingsförlamning. Det ideala vore förstås att ha både ett fågelperspektiv och ett närperspektiv på saker och hålla dem i medvetandet parallellt.
Jag tolkar Marias respons på ditt svar som att hon inte tror på någon fast grund (eller inneboende logik) i kulturen; vilket kan beskrivas som ren socialkonstruktivism... och om det endast är ett "åsikternas krig" där den med mest makt (status, ekonomiskt inflytande etc) att hävda anspråk får rätten att definera världen... då förstår jag att man med just språket vill försöka hävda en motmakt och minska det mentala förtrycket: "kultur är ett påhitt"...
om man inte tror på ett slags "logos" i tanken som driver de bättre idéerna framåt i kulturen, då återstår bara "det subjektiva godtycket" i en kamp om resurser på en ändlig planet.
Detta är just postmodernismens problem som jag ser det. Postmodernismen postulerar "att ingenting är sant" utom just detta påstående förstås! Men för att ge detta påstående stöd måste man i varierande grad förneka att vi är kollektiva varelser i en gemensam värld med liknande erfarenheter. Detta leder till en höggradig subjektivism, (en individualism som jag för övrigt ser som sprungen ur det kapitalistiska konsumtionssamhällets överskott på "yta", reklam, bildintryck... brist på kontakt med jorden etc)
Men nu finns det förstås i praktiken väldigt få förfäktare av postmodernism. (tendensen är att det som andra säger betraktas som subjektivt och därmed gäller det inte mig, medan det som jag själv säger ska ses som giltigt på ett kollektivt plan... så ter sig postmodernismen betraktad som en narcissistisk regression till ett tryggt stadie bortom självkritik.... ha ha ha... (notera att jag nu har lämnat Marias inlägg och diskuterar kulturen som modernt fenomen i allmänhet)
Kommentar till Maria: Vi behöver alltså diskutera vilken kultur vi bör ha. (en kultur är ju, som idé betraktat, inget annat än den uppstättninga av kollektiva vanor och mönster som präglar människors världsbild på olika platser och i olika tider) Vet inte om du definierar kultur lika...
Kultur, könsroller och språk är i ständig förändring. På vilket sätt kan vi bäst påverka denna förändring till det bättre? (detta beror förstås på vilka etiska utgångspunkter man har)
Det går ju att generellt prata om att vi gröna tycker om "kulturell mångfald". Med detta menar vi snarare de säregna kulturella produkter såsom konst, arkitektur eller kläder som präglar en viss kultur, inte de många olika former av "könsstympning" som finslipats inom olika kulturella sfärer... vi vill ha mångfald i tänkande och uttryck, men vi vill förstås inte ha nazism och barnmisshandel. Detta är det klassiska dilemmat.
Att kulturer förändras är något av dess karakteristiska drag. Paradoxalt nog är det också dess relativa beständighet, dess traditionsbindande förmåga som också är en del av dess karaktär. Man skulle nästan kunna säga att kulturer helst inte förändras frivilligt, utan endast under trycket av påverkan från inre verkande idéer som likt fröer spränger de gamla mönstren... och som yttre påverkan i form av makt som tvingar in människor i nya mönster (exempelvis som för invandrare som assimileras i ett samhälle)
jag vill gärna som du hellre betona kulturers föränderlighet, speciellt eftersom jag lever i en av historiens mest förändelriga kulturer (den industrialiserade sekulariserade västerländska)
Den intressanta frågan för mig är om denna "konstanta förändring" (som jag håller med om) är helt oförutsägbar eller går att styra medvetet. Jag tror själv att konstruktionen av kulturen är precis det vi alla deltar i (medvetet eller omedvetet). Därför är det angeläget att diskutera kulturers ursprung, funktioner, hur man kan förändra dem och inte minst "vad är en god kultur?"
(det gäller alltså att skilja på estetiska, historiska aspekter av en kulturell identitet och den etiska sidan av kulturer... de etiska frågorna måste väga tyngst när vi bedömer kulturer... rätten att tillämpa en sedvänja kan inte grundas på tradition utan måste rättfärdigas med förnuft.)
Vems förnuft? vems godhet?... kanske du invänder. (vilket vore naturligt om du hade en postmodernistisk maktkritisk inställning)
Jag tar inte denna fråga lättvindigt, eftersom jag förstås inser att mitt perspektiv är felbart... men jag utesluter redan där ganska många kulturella yttringar som hävdar sin egen ofelbarhet. I viss utsträckning finns förstås objektivt mätbara effekter för vad som är gott och dåligt. Men utöver detta kommer tankarna om gott och ont ur ett historiskt medvetande... jag vill exempelvis inte leva i en diktatur eftersom jag som utomstående betraktare har tillgång till ett större perspektiv... (även om den som sitter fast i systemet kanske subjektivt betraktar sin situation som ok eller till och med bra... detsamma gäller djur i fångenskap som aldrig upplevt annat, även om de inte lider så kan jag se värdet i friheten... inte minst eftersom både mental och fysisk fångenskap gör en mera utsatt för någons godtycke. Det finns nåt slags intuitivt uppenbar aneldning till att människor inte vill bli satta i fängelse även om de kommer behandlas väl... och existentialister skulle säga att vi gör precis samma sak själva i vårt eget liv... vi känner på oss när våra vyer är begränsade och vi inser att vi begår självbedrägeri när vi inte lyssnar till vår inre röst... vi är då våra psykens fångvaktare och säljer ut friheten till förmån för begränsad trygghet.)
Förmågan att sätta på sig flera olika kulturella linser är vida överlägsen den som enögt bara kan se genom sin egen kulturs lins. Men om man inte kan integrera de olika perspektiven till en större helhet så är man nästan lika begränsad i "mångfalden" som i "enfalden".
vad har vi för ansvar för konstruktionen av kulturen?
(för kulturen försvinner såklart inte även om vi förklarar den död... även det är "en kultur"... en kulturell idé om kulturens död förvisso, men ändå en kultur.... och den slutar inte att vara etiskt förpliktigande även om vi kallar den neutral.)
(ursäkta mina långa kommentarer; jag behärskar inte konsten att begränsa mig)
/ Conny
mitt förra inlägg var svar på de två första alltså... (det går fort här med kommentarerna)
Visste sker utvecklingen i en samverkan mellan biologiskt och socialt konstruerat... men de senaste 10 000 åren har alltmer de sociala mönstren frigjort sig från de biologiska grunderna. Dvs. kulturen ligger på ett eget utvecklingsplan i stor utsträckning.
Angående identitet så är det spännande just hur denna samverkan mellan länder gör att många människor börjar identifiera sig mer med "människor universellt" än med sin specifika kulturella hemvist. Från ett etnocentriskt synsätt till ett världscentrerat. (eller kosmopolitiskt kanske man kan säga)
Jag tror på att bevara traditioner såsom en del i självöfrståelsen. (kulturarv)... men jag tror att vi måste inse just det du själv nämnde om att kulturer tar in nya inslag som ganska snabbt kan bli en del av kulturen. (maträtter, högtider etc)
jag tror att människan har ett behov av ritualisering, och just därför bör vi välja våra ritualer noggrannt. Jag tycker bra mycket bättre om dagar som firar vår gemensamma mänsklighet än de som betonar fosterlandets storhet... att ha en lokal förankring är förstås inte fel... men nationalism håller förhoppningsvis på att spela ut sin roll.
/
Conny
Skulle människan av alla djurarter vara undantaget?
Svar till antifeministiskt alternativ: komiskt (eller tragiskt) namn... antifeminism är väl inget alternativ... det är ju vad vi har idag... eller hur menar du?
***
du får nog specifiera hur du menar med att människan är "undantaget"?
I viktiga avseenden är människan betydligt annorlunda de andra djuren. Det är ju precis det som är grunden för den här diskussionen, nämligen att det finns både "natur" och "kultur"... begreppet kultur är dock mycket större, med en slags icke försumbar biologisk grund, men samtidigt finns det en enorm sfär av konstruerade sanningar. Det är i denna sfär som filosofer ständigt resonerat om vad som är "rätt och fel"... om det bara fanns en väg kallad "den naturliga" som är möjlig att gå så skulle vi inte hå en så diversifierad kulturell verklighet. Det intressanta blir då hur olika kulturer påverkar människan, djuren, djuren och framtiden på planeten som helhet. Vi har alltså ett val att välja hur vi vill förhålla oss till kultur...
Både de som förnekar en biologisk utgångspunkt, och de som förnekar sociala konstrukltioner hamnar ofta i självmotsägande positioner. (biologerna kan inte förklara den sociala verklighetens förändelrighet... om de inte är socialbiologer vill säga... men då glider man egentligen bort från biologins traditionella betydelse av genetiskt, kroppsligt, hormonellt fenomen...
...
motsvarande felslut är de socialkonstruktivister som så till den grad förnekar den biologiska naturens betydelse att de tillslut svävar i en abstrakt rymd av språk där inga fasta betydelser går att grunda... Noam Chomsky pratar insiktsfullt om detta som att språket växer fram i en praktisk kontext... utan sammanhanget, inbegripet det biologiska, så blir våra ord meningslösa. Risken är då stor att man helt missar viktiga förklaringsgrunder för mänskligt beteende som faktiskt ligger på genetisk nivå. Hur man väljer att värdera dessa genetiska kunskaper är en helt annan femma... hbt-rörelsen har insiktsfullt stuckit hål på många av de förenklade, ovetenskapliga, slutsatserna som vissa extrem-biologer dragit. Sen har förstås delar av hbt-rörelsen själva gjort sig skyldiga till reduktionism då de helt förnekat existensen av något slags könsidentitets-påverkande grunder i biologin. Det blir helt enkelt svårt att förstå homosexualitet om man tror att det är något som man "väljer fritt att konstruera" ... rimligtvis borde ingen frivilligt vilja utsätta sig för den stigmatisering som det innebär att vara sexuellt "avvikande" i ett homofobt, heteronormativt samhälle som vårt... så man måste ta med någon grad av biologisk grund. Detta säger ingenting om huruvida det är "rätt eller fel"... lika lite som man kan säga att det är fel att bygga hus för att de är artificiella, så kan inte sexuell läggning kopplas strikt till den biologiska identiteten eftersom det finns flera plan i vår sexuella identitet som ligger på ett kulturellt och i slutändan individuellt plan.)
"Skulle människan av alla djurarter vara undantaget?" Om du med det menar att hon inte är ödesbunden vid sin biologiska bestämning... då svarar jag Ja på det... människan är undantaget! De är vi som har en såpass utvecklad kultur (även om det finns vissa djurarter som påvisar embryot till det vi kallar mänsklig kultur)
Jag menade inte heller att Maria avsiktligt hade skrivit inlägget i retoriserande syfte, utan mer som Conny säger, att retoriken är del av en skyddsmekanism utlöst av indignation. Det hoppas jag också att hon förstod. Även i frågan om kulturens reella/konstruerade existens intar jag samma position som Conny. Det allmänna begreppet kultur är reellt och kan inte destrueras (däremot skulle kanske ordet som betecknar det kunna göras obrukbart genom att alla kulturer utom en, samt minnet av dem, utplånades så att inga jämförelser kunde göras). Å andra sidan är enskilda kulturers innehåll rent konstruerade, föränderliga och möjliga för oss att påverka. Detta behöver inte ens vara segt att göra eftersom varje aspekt i behov av förändring kan behandlas separat. Precis som språk, absolut (de båda begreppen är intimt förknippade). Och att påstå att det inte finns något svenskt språk vore ju lite märkligt.
Sen måste man väl som postmodernist inte vara av uppfattningen att påståendet att "ingenting är sant" är nödvändigt sant, utan att detta i lika hög grad är ens egen subjektiva uppfattning som man ansluter sig till för att man känner sig missgynnad av "sanningarna". Fast det är kanske precis vad som har sagts. Hur som helst, jag gillar't och bloggar't.
Get a room you people.
Om könsroller är en social konstruktion, vad är då deras ursprung? Varför uppkom de?
"Det är betydligt mer luddigt om man applicerar en postmodernistisk syn på begreppet kultur. Det innebär att människor inte föds med en viss kultur utan att kultur är något som ständigt skapas, är föränderligt och upprätthålls i samhället."
Per definition. Jag kan fylla i med NE:s definition:
"form i vilken (viss) större grupp människor ordnar sin försörjning och organiserar gemensamma angelägenheter"
"Kultur finns alltså inte på riktigt, är inte medfött, utan konstrueras precis som könsroller."
Per definition är kultur inte medfödd. På vilket sätt gör det att den inte finns på riktigt?
"konstruerad" är nog ett bättre ord än "påhittad".
Skicka en kommentar