medmänsklighetens revansch?

Idag läste jag i tidningen (jag vet, Anton Abele-varning) om Sydsvenskans opinionsundersökning från Vellinge kommun där det visar sig att en majoritet av kommunens befolkning är positiva till flyktingboendet och endast 18 procent är emot. Egentligen bevisar de en tes som jag själv drivit, men nästan slutat tro på under årens lopp.

Jag genomförde ju en namninsamling och fick ett liknande resultat julen 2007. Varannan, var tredje person som passerade mig skrev under för att kommunen skulle börja ta emot flyktingar. Tyvärr var debatten betydligt mer hetsig än nu och de goda krafterna som också då fanns var väldigt nertystade.

De kritiska rösterna som är baserade på ilska, rädsla eller hat är de som är mest högljudda. Men det betyder inte är de är i majoritet. Det betyder bara att de skriker högst. Den senaste veckan har istället medmänsklighet varit i fokus. Rädda Barnen ska anordna aktiviteter för killarna, magasinet Neo uppmanar människor att skicka prylar och vinterkläder och Moderaterna går för första gången hårt ut mot de kommuner som är motståndare till flyktingmottagning (och mottagning av ensamkommande barn specifikt). Flera kommuner ändrar åsikt om flyktingmottagning och vill ta emot.

Jag tror det finns en enkel anledning. Det handlar om att börja se varandra som människor. När flyktingmottagning bara ses som en kostnad i statsbudgeten eller som myndighetsbeslut som ska genomföras avhumaniseras den. Men så fort insikten om att det handlar om medmänniskor, som har haft det tufft, och som har kämpat hårt för att ta sig hit, och kommer kämpa hårt för att skaffa ett bra liv här, då går det inte längre att tyst acceptera cyniska beslut eller åsikter. När det handlar om specifika barn som människor hintar ska brännas inne, så går det inte att se åt ett annat håll. Då gäller det att stå upp för medmänsklighet och människors lika värde.

SvD, Sydsvenskan, DN,