Anförande debatt om datalagringsdirektivet

Herr/fru talman! Vår frihet är inte gratis. Våra medborgerliga fri- och rättigheter har tagit lång tid att etablera. Många har kämpat för de friheter vi tar för givna. Rätten till meddelarfrihet, rätten till privat, rösträtten, yttrandefriheten, brevhemligheten. Det är dessa rättigheter som är grunden för den öppna och fria gemenskap som vi lever i i Sverige idag.  

Tyvärr har händelser fått demokratier som vanligtvis skulle stå upp för dessa rättigheter att bli rädda och agera helt irrationellt. 11 september satte skräck i ledande politiker runt om i västvärldens alla länder. Tänk om det skulle hända här? För att förhindra nya terrordåd har lagar införts som på olika sätt inskränkt dessa grundläggande fri- och rättigheter som är grunden för våra demokratiska samhällen. Lag efter lag har gjort att övervakningen ökat och att friheten minskat.

Terrorism går ut på att försöka ingjuta rädsla i ett samhälle. Tyvärr verkar det ha lyckats. Människors rädsla för terrordåd har gjort att långtgående lagar och inskränkningar också accepterats. Vi har vaggats in i en ständig krismentalitet vilket gjort att vi accepterat långtgående integritetskränkande lagstiftning som grovt begränsar våra fri- och rättigheter, något som vi normalt inte skulle acceptera. Sakta men säkert avskaffar vi grunden för vår öppna demokrati. Vi avskaffar genom lagstiftningen själva de rättigheter som lagstiftningen egentligen är tänkt att försvara mot terrorism.

Politik baserat på rädsla är aldrig lyckad. Datalagringsdirektivet är ett direktiv som inte på något sätt lever upp till de krav vi kan ställa på lagstiftning som införs. Det är ett oproportionerligt stort ingrepp i den personliga integriteten i förhållande till den eventuella nyttan. Det är inte ett effektivt sätt att bekämpa brott. 

Det finns inga bevis för att lagstiftningen är effektiv. Polisen säger att de redan idag ut den information de behöver eftersom it-leverantörerna sparar viss information om sina kunder redan idag för fakturering. Varför ska vi då införa en lagstiftning som innebär att alla ska tvingas lagra massor av information under sex månaders tid?

Regeringen sade dessutom i sitt svar på varför de inte infört direktivet ännu till EU i fjol att ”det grundläggande syftet med datalagringsdirektivet – att säkerställa att uppgifter finns tillgängliga för utredning, avslöjande och åtal av allvarliga brott – redan idag uppnås i Sverige i stor utsträckning med stöd av gällande regler.” (sid 17). Till och med regeringen själva konstaterar alltså att direktivet inte behövs, men ändå har de inte gjort något för att vi inte ska införa det.

De som man verkligen vill komma åt med denna typen av lagstiftning tenderar dessutom att hitta vägar att kringgå lagstiftningen genom till exempel anonymiseringstjänster, kryptering och kontantkort. Istället är det är informationen om vanliga Svenssons som kommer att lagras.

Att information om all vår elektroniska kommunikation kommer att masslagras och övervakas under sex månader är en hiskelig tanke. Det är väldigt mycket information. Det är väldigt personligt. Om informationen skulle komma i orätta händer skulle en enorm skada vara skedd. Och det går inte att garantera att denna information inte kommer att läcka. I slutändan är det människor som ska hantera informationen, och förr eller senare kommer misstag att göras eller makt att missbrukas.

Hur skulle du känna om information om alla dina surfvanor, alla samtal du gjort det senaste halvåret, alla dina sms och var du befunnit dig när du skickat dem hamnat i orätta händer? Tänk om informationen läcker ut, säljs eller missbrukas? Den risken är överhängande när sådana här stora system införs.

Eller vad skulle hända om ett totalitärt parti tog makten i Sverige och direkt hade möjlighet att ta ut all information om landets medborgare. Vi ska inte tro att jakt på oliktänkande inte skulle kunna bli verklighet här. Risken för att staten skulle kunna få tag i information riskerar också att få människor att tystna. Missförhållanden kanske inte anmäls? Känsliga webbsidor kanske inte besöks? Av dessa anledningar är till exempel Svenska Journalistförbundet starkt kritiska till direktivet.

Det här direktivet får alltså stora konsekvenser. Dessutom kostar det mycket. 1 miljard uppskattar branschen att kostnaden kan bli Och kostnaderna kommer att belasta branschen och i slutändan också kunderna. Vi som ringer, smsar och mejlar.

För ett år sedan lyckades Miljöpartiet och Vänsterpartiet skjuta upp datalagringsdirektivet ett år. En minoritet i riksdagen kan göra det när det handlar om lagstiftning som innebär inskränkningar av medborgares rättigheter. Då kan lagförslaget bli uppskjutet för att politikerna ska kunna tänka igenom saken och för att det ska kunna bli en debatt om ett så känsligt förslag. Nu har det dock gått ett år. Tyvärr har regeringen inte arbetat för att förändra direktivet. Istället har de förhållit sig passiva och nu står vi här ett år senare och det är återigen dags för debatt och omröstning.

Jag är rädd att datalagringsdirektivet kommer att röstas igenom. Jag vill dock uppmana liberala ledamöter, särskilt i Centerpartiet som har ett nytaget stämmobeslut mot datalagringsdirektivet, att göra det ideologiskt riktiga och rakryggat rösta nej till införandet av direktivet i eftermiddag.

Tyvärr är jag rädd att datalagringsdirektivet kommer att gå igenom i riksdagen. Men Miljöpartiet kommer att rösta nej. Vi vill att regeringen agerar med andra länder som är kritiska till direktivet för att försöka riva upp det eller omförhandla det så att det blir frivilligt.

Nu måste vi fundera över vad de senaste tio årens övervakningslagar i antiterrorismens namn har gjort med våra samhällen. Istället för att skynda oss och införa fler liknande lagar krävs en överblick av vilka integritetsinskränkningar som alla dessa lagar leder till och ett samlat skydd av den personliga integriteten. En sak går nämligen lätt att konstatera; trots de senaste tio årens övervakningslagar, trots mer kameraövervakning, trots invasioner flera länder, terrorlistor och flygscannrar så har världen inte blivit ett dugg säkrare. Sista ordet är inte sagt i den här frågan.